Vi kivas och vi bråkar och fäller hårda ord, vem har rätt att yttra sig och får ett land stifta sina egna lagar? Har alla vi som gnäller och har åsikter reda på på riktigt vad vi förfasar oss över? Får ett land lov att säga nej till genuspedagoger och propaganda till det uppväxande släktet? Vad som anses som extremt skiljer sig beroende på vem du frågar, vi gillar olika helt enkelt.
Det man förundrar sig över är att när vi skriver år 2013 och anser oss som moderna människor är en del av oss fortfarande bugande och krypande för de som tillber andeväsen men nu är det konflikt mellan två omhuldade poler. Vi som är intresserade sitter med stigande spänning och väntar på kampen, hbtq mot religion. Ölen är upphälld och jordnötterna är framtagna, spelet kan börja.
Jag och många med mig ser med stigande spänning om vem vad som ska ligga överst, vad är viktigast? Som det är nu känns det som om homofrågan fallit ner ett snäpp till förmån för köpta idrottares religiösa rättesnören. Får vi se en uppgörelse i ringen eller på banan om vilket av de två som ska stå överst på pallen? Vad har vi att rätta oss efter. Vilket ben ska media och folkvalda stå på? Det blev så tyst.
I dessa dagar då våra blickar är vända åt öster fick jag tips om något vackert av en kille mitt i det ryska ”rabaldret”. Låt er följa med till det stora landet i öster och njut till väna röster och spirande ung kärlek. Det strålar från deras unga ögon. Vi lägger maktkampen på hyllan för ett tag och bara följer med i ett äventyr som vad jag tolkar slutade lyckligt, Nostalgi deluxe
