Insändare
BARA EN HUMLA…
Det var en lite kylslagen höstmorgon förra året, diset låg fortfarande tungt över älven när jag gick in efter ett nödvändigt morgonbesök bakom husknuten. Jag tog som vanligt vägen förbi regnvattentunnan och tittade instinktivt ner i behållaren som nu var nästan full!
Där låg några löv, lite barrnålar och en död humla och flöt! Jag plockade upp skräpet och humlan och tänkte just slänga iväg det men ändrade mig av någon anledning i sista minuten och satte mig istället ner på farstubron och begrundade detta nu tyvärr stendöda – och nyttiga lilla kryp. Vilken vanmakt och vånda hon måste ha känt där hon i sin ensamhet kämpade i det iskalla vattnet. Hon försökte kanske rädda sig på något av löven som flöt omkring men misslyckades och hur länge fick hon kämpa innan döden kom och befriade henne från alla världsliga plågor? Bara en humla, men ändå en tragedi.
Jag tittade på den stora klumpiga kroppen och dom pyttesmå vingarna som enl. den kände aerodynamikern John Mc Master skulle vara allt för små i förhållande till den stora, tunga och runda kroppen för att kunna skapa lyftkraft. Men till sin hjälp har hon i vingarna också ett elastiskt ämne (reselin) som lagrar och genererar kraften och som gör att hon kan flyga. (reselin är f.ö. det mest elastiska ämne som vetenskapsmännen känner till)
Där låg nu denna lilla perfekta skapelse i min hand, jag tog på mig mina läsglasögon för att kunna se detaljerna ännu bättre. Små svarta armar, ben och spröt stack upp där hon livlös vilade på rygg i min hand. Jag har alltid tyckt om humlor, dom är speciella, vänliga och som sagt väldigt nyttiga små insekter och det är lika trevligt varje vår när man ser och hör den första humlan! Men nu hade denna lilla skapelse tyvärr slutat sina dagar i min vattentunna! Jag måste nog skaffa mig ett lock till tunnan!
När jag satt där och filosoferade så tyckte jag plötsligt att ett av spröten rörde sig någon millimeter. Men sen låg hon åter stilla och orörlig, hon var ju död och det var säkert bara vinden som spelat mig ett spratt! Men efter ytterligare ett par minuter så rörde hon lite med sin ena ”arm” eller om det nu var ett ben? Tänk om hon levde? Jag kupade andra handen över och blåste in lite varm luft över humlan, men tyvärr inga reaktioner!
Mun mot mun metoden var utesluten och därför fortsatte jag att blåsa in varm luft i min kupade hand ytterligare några minuter och se, nu gav det resultat! Hon levde faktiskt, men var mycket svag! Vilken sensation! Hon vinkade och sprattlade nu med både armar och ben om även mycket långsamt, jag förstod ”vinken” och vände henne därför på rätt köl och nu stultade hon sakteliga fram i min hand om även på darriga ben.
Solen tittade fram och värmde skönt och jag öppnade handen och lät nu istället solens strålar värma den genomkylda och blöta humlan! Jag kände hennes små fötter i handen och hon rätade nu upp sig, vibrerade ännu mer och startade vingarna! Antagligen för att torka. Nu fanns det liv och nu såg man att kraften kom tillbaka om även långsamt.
Och som ett startfärdigt flygplan som genomför sin ”run up” strax före start, hade nu humlan fått fart på alla ”motorerna” och kontrollerade klaffar, vingar och landningsställ. Hon vibrerade och surrade och vinglade runt i handen för att sen helt plötsligt lyfta och dåna iväg ut i solskenet! Hon försvann bakom björken, men flög runt och kom tillbaka och gjorde en lågsniffare förbi min näsa, en manöver som hon upprepade ännu en gång innan hon för alltid försvann ur min åsyn! Jag uppfattade det som ett tack och ett avsked -men det var naturligtvis slumpen som styrde henens flygning!
Humlan måste ha en arbetstemperatur på närmare 40 grader för att kunna flyga och värmen alstrar hon genom att vibrera med vingarna. Hon kan genom denna geniala metod även flyga i nollgradig temperatur!
Hälsningar, Janne
