För några dagar sedan när jag pratade med en äldre dam blev hon väldigt upprörd. På sätt och vis var det jag som upprörde henne då jag tillhör de som inte är rädd för att prata om verkligheten. Hon ville prata av sig men till en viss gräns sedan blev det för smärtsamt. Vi pratade därför en stund om sommarängen vid Potatisåkern* i Malmö för att muntra upp oss.
Jag har aldrig varit rädd för att komma med min syn på saker och ting och då både jag och den äldre damen har fullgod syn med glasögon ser vi mörkt på vårt land och vår stad. Ni bloggbesökare som hatar vår vänskapsblogg kan vara lugna i min kryptiska skrift, damen är inte svensk alltså kan hon inte vara rasist.
Dagen när vi träffades var en sådan härligt ljus sommardag och eftersom större delen av stadens invånare tänker på nattamat kan vi andra dessa dagar hämta andan och andas och låtsas att det kanske inte var så farligt. ”Jag ska få nya grannar och jag är väldigt orolig för om det blir araber, jag menar muslimer” sa hon.
På senare tid har jag märkt att det är äldre personer som nu tar bladet från munnen och berättar att den svenska förvandlingen står dom upp i halsen och jag önskar att dom tar diskussioner med barn och barnbarn, tiden börjar att rinna ut. Vi är toleranta till vår egen utplåning och det är nu som den äldre generationen vaknar och ser något dom aldrig önskat.
Mina batterier laddas vid Öresund ensam eller med vänner, för att mäkta med måste envar ha något eller någonstans där man trivs. Ett ställe där man känner igen sig och där är vi olika lika, vi strävar alla åt att få det lika för då kan vi andas. Vattenpipor, matfasta och onda ögat får inte ta över och om det gör, då räcker inte sommarängar för att vi ska bli glada.
* Potatisåkern är ett område vid Limhamnsvägen där en bonde in i det längsta höll Malmö stad stången, han sålde inte utan envisades med att odla potatis. Till slut blev det som staden ville, MKB-lägenheter, flotta sådana.
