Ibland blir man så glad när man inser att det finns hopp om ett rikt och innehållsrikt liv ända in i det sista. Det var i förra veckan då jag och
några vänner var och lyssnade på storbandsjazz i Pildammsparken i Malmö som jag förevigade denna mysiga stund.
Där satt jag och mitt sällskap med kaffe och kakor medan den äldre generationen festade till det rejält med fin duk och rött i glasen. Jag ska också bli en sådan livsnjutare när jag blir riktigt riktigt gammal, så gammal att rullatorn är min följeslagare på stadens gator och torg. Jag ska också duka fint på denna fyrhjulade kompis.
Harry Arnold hyllades denna kväll och det var fullsatt i amfiteaterns rader medan tonerna strömmade ut från en orkester som antagligen varit med länge som synes av de silvriga håren. Detta var musik som 
jag hade runt om mig i min uppväxt och jag satt och blev lite nostalgisk. Mindes så glad pappa var när han spelade på grammofonen eller hörde storbandsjazz på radion.
Min pappa spelade trumpet och han diggade jazz men det blev inte min cup of tea, tiderna förändras och musiken med den men att nu lyssna på dessa toner kändes mysigt och liksom hemtamt. Storbandsjazzen kommer säkert att leva vidare ännu ett tag, tror jag. Med datorns hjälp googlade jag på Harry Arnold och fick fram………..
…..Arnold medverkade i olika orkestrar på 1930-talet. Under 1940-talet ledde han ett elvamannaband på Amiralen i Malmö Folkets Park så det är därför hans musik fortfarande är gångbar och uppskattad i min hemstad. Publikens ålder var hög, mycket hög, så hög att man själv kände sig ung. Minnena kom över mig och jag mindes när mamma och pappa dansade i lägenheten till, just jazz. Stand By.
